Kontrastrik väghållning i Kramfors

Rävsön är en av de yttre delarna av det landområde som kallas Höga kusten. Några kilometer österut tar Bottenhavet vid. Här är det fem grader varmare än några kilometer inåt land och inte mer snö än att grässtrån syns sticka upp ur det vita på den öppna ytan ner mot viken.

"Ibland är det så vackert att
man blir alldeles tagen"

Där nere kluckar det från de grå dyningar som stilla böljar mot stranden – fast det är mitt i januari ligger inte isen. Viken är smal och vetter åt söder. Där ligger ett hus relativt skyddat. Mikael Olsson och Johan Nydahl från Svevias driftområde Kramfors har stannat till och kan konstatera att det grus som tidigare lagts i en rejält brant backe en bit bort, återigen är täckt med is. Kvinnan som bor i huset vid viken passerar Sveviabilen med de två kollegorna. Hon stannar till, tittar också bort mot den branta backen och säger:

– Jag har sett många bilar åka baklänges nedför där.

Så bryts stillheten. En stor lastbil fullastad med sand kommer dundrande längs den smala vägen. Roger Stattin rattar den med van hand uppför backen samtidigt som han låter försvarliga mängder sand lämna det lutande flaket. Han är en av de dryga tjugo underentreprenörer som Svevia brukar anlita här i driftområde Kramfors.

– Backen har en lutning på 18 procent, berättar Mikael Olsson som är platschef på driftområdet.

Han är den som tillsammans med bland andra arbetsledare Johan Nydahl ansvarar för att säkerställa underhållet av vägarna i det kontrastrika landskap som till stora delar hör till den särpräglade del av Sverige som kallas Höga kusten. Geografin kännetecknas av höga berg ända fram till kusten, en miljö som är så speciell att den sedan drygt tjugo år är ett av Unescos naturvärldsarv. Sommartid är området en stor turistmagnet. Nu mitt i vintern är det desto lugnare – men likafullt mäktigt. Och trots att Mikael Olsson och Johan Nydahl åkt här många gånger verkar de inte ha sett sig mätta på vyerna.

– Ibland är det så vackert att man blir alldeles tagen, säger Mikael Olsson och nämner ett tillfälle då låga dimmoln låg ”som bomull precis ovanför träden”.

I dag är det många nyanser av grått som gäller: mörkgrått vatten, vitgrå is, gröngrå granar, lövträdsstammar täckta av silvergrå rimfrost och en himmel i flera olika gråskalor, som då och då visar en strimma blått. Några mil inåt landet förändras både landskap och klimat. Väster om E4:an stiger vägen uppåt, och är snart omgärdad av vitt, vitt, vitt. Träden är täckta med tjocka snölager och trots att vallarna längs med vägen är vallavskurna är de halvannan meter höga. Området, som i folkmun kallas Ullångersfjället, är glesbefolkat, men timmerbilsrikt. Det ligger i en två steg högre klimatzon, vilket den här dagen visar sig i flera grader lägre temperatur. Också själva vägarna är annorlunda. Vid kusten kan de smala, slingriga och kraftigt kuperade vägarna flankeras av branta veckade bergväggar som ger dålig sikt. Här på fjället, eller snarare höjden, är vägen omgärdad av skog som avverkas i hög takt.

– Hyggena gör att det lätt drevar igen på vägen, säger Mikael Olsson.

Ett jobb med stor variation

Driftområde Kramfors sträcker sig faktiskt över fem klimatzoner. De senaste årens mycket varierande vinterväder bidrar också till de förutsättningar som påverkar vägunderhållet.

– I dag till exempel, var det minus 16 grader när vi kom till jobbet. Om några timmar ska det regna, säger Johan Nydahl.

Under en och samma timme kan han och kollegorna alltså behöva kalla ut en bred variation av maskinella resurser, plogbilar, salt- och sandbilar, väghyvlar som tar ner snövallarna och förstås TMA-bilar.

– Det här är inget jobb för den som gillar att vara inrutad. Man vet aldrig vad man ska göra i morgon. Det är det som gör jobbet kul, säger han och medger att han inte kan låta bli att kolla vädret i området också då han är ledig. Likadant gör Jessica Sandin, också arbetsledare, som ansluter till kollegorna i fikarummet då de kommer tillbaka till vägstationen vid Höga kusten-bron.

– Man vill vara på banan när man ska kliva på och ha beredskap, säger hon.

Till sin hjälp i det dagliga arbetet finns ett antal ”plåtvägmästare” som är utplacerade längs vägarna. Plåtvägmästare är i vägbranschen ett kärt smeknamn på Trafikverkets VVIS-stationer, väderstationer som sitter utplacerade längs Sveriges vägar för att samla väderinformation som lufttemperatur, nederbörd och temperatur på vägbanan. Men i kilometrarna mellan stationerna kan vädret skifta.

– Så jag vill gärna ut och titta i verkligheten också, säger Mikael Olsson.

När han har beredskapstjänst föredrar han att övernatta på jobbet för att lätt kunna ta sig ut och kolla känsliga platser och vid behov ta med sig den traktorförare som är i tjänst. Så fick Jessica Sandin göra föregående natt.

– Ett träd hade fallit över en väg, så vi åkte dit med motorsågen, säger hon.

Vår, sommar och höst består arbetet i driftområdet av slåtter, förstärkningsarbete, dikning och andra typer av löpande underhållsåtgärder – och inte minst av reparationsarbeten. De snabba och vanligt förekommande väderväxlingarna på vintern gör att vägbanorna tar rejält med stryk. Temperaturväxlingar i vägkonstruktionen skapar potthål i asfalten, slirande bilar på grusvägarnas branta backar orsakar ”tvättbräden” och smältvatten bildar breda rännor som eroderar vägbanan om de inte åtgärdas. Igenfrusna vägtrummor är en annan sak som förut sällan orsakade problem förrän vid vårens tjällossning, men numera kan uppkomma även mitt i vintern.

– Häromåret tinade vi trummor hela januari, säger Johan Nydahl.

Ibland tar det också lång tid innan det tjälar, vilket gör grusvägarna svårplogade. Sådana faktorer gör det svårt att jobba lika miljömässigt som önskvärt, men de gör vad de kan för att hålla ner saltanvändandet.

– Och så jobbar vi med ruttoptimering. Det är viktigt för ekonomin, säger Mikael Olsson.

En stor del av jobbet för arbetsledarna i driftområde Kramfors handlar om telefonsamtal, varav många kommer från privatpersoner med önskemål och synpunkter.

– Först kan det ringa någon som vill att vi ska komma och grusa. Sedan ringer nästa och undrar varför vi grusat, för nu går det inte att åka spark längre, säger Mikael Olsson med ett snett leende. Samtal om att det är blixthalka, och annat som de självklart känner till genom vädervarningar, skulle de gärna klara sig utan.

– Däremot är det jättebra om folk ringer in om sådant vi inte kan veta, till exempel om det blivit halt igen där vi nyss sandat, om det blivit ett stort snödrev där vi nyss plogat eller om det ligger hinder på vägen, säger Mikael Olsson.