Artikel bild

Vägarbete i underjorden – fräser asfalt i gruvan

En gång om år stannar produktionen upp under två veckor, vid LKAB:s underjordsgruva i Malmberget, Gällivare. Det kallas för storstopp och är en viktig del för gruvbolagets driftsäkerhet. Underhåll av gruvans underjordiska vägar är en av de åtgärder som behöver utföras och Svevia finns på plats för att fräsa upp asfalt innan vägen ska beläggas med ny.

Joakim Forsmark, projektledare, LKAB Foto: Simon Eliasson

Joakim Forsmark, projektledare, LKAB Foto: Simon Eliasson

Just i år är det ungefär 40 000 kvadratmeter, eller cirka åtta kilometer väg där asfalten behöver tas bort. Med en maskin som har diamantförsedda fräsvalsar rivs asfalten upp för att sedan transporteras ut ur gruvan. Kvar blir en jämn men skrovlig yta.

Det är gruvproduktionens tunga fordon kombinerat med vatten och damm som gör att vägarna i gruvan måste renoveras ofta. Totalt handlar det om cirka 60 mil underjordiska vägar, varav fem mil är asfalterade, där malm transporteras på hjulburna fordon som kan väga uppåt 140 ton i totalvikt.

Standarden på vägarna i gruvan är både en arbetsmiljöfråga för chaufförerna av LKAB:s tunga fordon och avgörande för produktionen.

– De är en viktig länk i kedjan för att allting ska flyta på. Med dåliga vägar finns risk för haverier på fordon vilket gör att allting stannar upp, säger Joakim Forsmark, projektledare, LKAB.

Mångårig rutin av gruvmiljö

Ovan jord är det den tid på året då nätterna blir ljusare och våren har påbörjat sina första trevande steg mot sommaren. Nere i gruvan, 1250 meter under jord där Svevias fräs för tillfället jobbar är förutsättningarna likadana sommar som vinter – mörkt, svalt och blött.

– Den här tiden på året är det mörkt när man jobbar och ljust när man sover säger Mats Troberg, en skåning som varit med och fräst asfalt på många underhållsstopp i gruvmiljlö. I dag kör han sopmaskinen som städar upp bakom kollegan Markus Andersson, också skåning som i sin tur sköter fräsen.

De befinner sig nära malmkroppen Vitåfors-Ridderstolpe och dimman ligger tät. Alla tre har utfört liknande uppdrag under tidigare säsonger och känner väl till förutsättningarna för det som de i dagligt tal omnämner som repstopp.

– Allt måste klaffa när repstoppet väl är i gång, säger Krister Trollfjäll, han kommer från Arvidsjaur och är Svevias produktionschef för fräsningen i gruvan.

En vägsträcka med drygt fyra meters bredd ska fräsas, och det finns gott om utrymme både för fräs, sopmaskin och lastbilar att vända. Så är det inte alltid. Egentligen ganska sällan.

Storleken på fräsen passar i gruvan

Krister Trollfjäll, Svevia Foto: Simon Eliasson

Krister Trollfjäll, Svevia Foto: Simon Eliasson

– Det varierar otroligt hur det ser ut från plats till plats. Det kan vara väldigt trångt med svängiga och branta vägar. Lastbilen åker ju alltid framför och måste sen kunna ta sig ut för att göra sig av med massorna, säger Krister Trollfjäll.

I en gruva begränsas utrymmet av välvda bergsväggar och lågt tak. Att ta in en vanlig fräs är inte aktuellt. De är för höga.

– Förutom att taket är lågt så kan väggarna vara ganska luriga. Det kan sticka ut berg, armeringsjärn eller rör så det gäller att ha koll på maskinen, säger Markus Andersson.

Fräsmaskinen han kör idag, en Wirtgen W 130 CFi, har en trumma som är 130 centimeter bred, jämfört med normala dryga 200 centimeter. Trots den mindre storleken så mullrar det ordentligt när den är i gång. På nära håll fortplantar sig mullret i gruvväggen och det känns i kroppen.

Arbetsmiljön nere i gruvan är tuff. Det är dammigt, rökigt, bullrigt och mörkt. Friskluftsmask är ett måste.

– Man byter filter ett par gånger om dagen - och det behövs, säger Krister Trollfjäll. De som jobbar här är de oömma, de som aldrig gnäller.

Man kan absolut fråga sig varför någon tar på sig jobbet frivilligt. Bäst att svara på det är nog Mats Troberg och Markus Andersson som återkommit år efter år. Första underhållsstoppet gjorde de tillsammans 2016.

Fikar tårta på 500 meter djup

– Vi har jobbat i samma fräsarlag tidigare och trivs bra ihop. Det är ett bra gäng häruppe, Krister är bra och vi har en härlig jargong, säger Mats Troberg.

Trots de trånga gruvgångarna märks det att det är högt i tak i fräsargänget. De skrattar ofta och gärna, inte sällan skojas det om hur olika de pratar med sina breda dialekter - två skåningar och så chefen från Norrbottens inland.

Just den här dagen fyller Mats 50 år och kollegorna skojar genom att först kalla till ett fejkat krismöte om att ytterligare 15 000 kvadratmeter måste fräsas och sedan bjuda på tårta och kaffe.

– Jag var orolig över att det inte skulle bli någon tårta idag, men det löste sig, utbrister Mats.

På väg ner till huvudnivån igen efter fikat på 500 meters djup, svänger vägen i en S-kurva som lutar ordentligt.

– Här ska vi fräsa senare, och det är nog värsta stället. När man står däruppe på fräsen känns det som att den ska tippa, säger Markus Andersson.

Pressat schema och glad stämning

Under ett underhållsstopp utförs flera åtgärder samtidigt av olika entreprenörer. Alla är där av en anledning, och alla har pressade scheman.

– Vi har hela tiden de som lägger den nya asfalten i hälarna. Igår hade de klistrat innan vi ens fräst färdigt, så snabbt går det, säger Krister och skrattar med kollegorna över att de fastnade med skorna på vägen. Nu väntar några dagars intensivt arbete där fräsgänget får en chans att ta upp ett försprång.

– Asfaltgänget tar helg efter idag och kommer tillbaka på måndag. Så vi har tre intensiva dagar på oss nu att köra ifrån dem, säger Krister.

Text och foto: Simon Eliasson