Efterlängtad upprustning av Sveriges mest utsatta fjällväg

Sveriges vackraste väg

Här på fjället byggdes under andra världskriget en serie befästningar som skulle sätta stopp för en tysk invasion av Sverige. I samband med att koppargruvan i Stekenjokk öppnades 1969 byggdes sedan en väg över kalfjället.

Meterhöga snövallar i juni

Genom bilrutorna kan vi följa hur lastbilar med varm asfalt tömmer sin last i tråget på asfaltläggaren, som sedan skruvar ut asfalten över vägbanan. Vi ser också att ett körfält i taget är avstängt och att trafiken leds på den öppna sidan av de två väglotsar som finns på plats för att hantera bilar som passerar. Några omvägar finns inte att hänvisa till på fjället.

– Det är ett väl inarbetat arbetslag där alla vet sin uppgift, och det har överlag flutit på bra, hela sommaren, konstaterar Mattias.

Han har i likhet med övrig personal tillbringat större delen av sommaren på plats i stuga eller husvagn, i Saxnäs respektive Klimpfjäll. När de först kom hit, i mitten av juni, var det på sina håll fortfarande 2,5 meter höga snövallar intill vägen som då precis var i färd med att öppnas efter att ha varit stängd hela vintern.

Att det var hög tid att åtgärda vägen över kalfjället, ett tidvis bistert klimat med snö och vind sliter hårt på beläggningen och det var länge sedan senast vägen åtgärdades, bekräftas av Mattias.

– När vi kom hit inleddes markarbetet med diken, kontroll av vägtrummor och att få bort lösa stenar, berättar han.

Med en bränsletank på plats för att slippa köra sträckan till Vilhelmina för att tanka bilar och maskiner, mestadels med HVO, var man snart färdiga att dra igång.

Merparten av asfalten återanvänds

Med sig hade man maskiner som asfaltfräs, asfaltläggare, klisterbil och lotsbilar. Asfaltbilar har lejts in från lokala åkerier i Saxnäs och Vilhelmina. Och personalen är rutinerad och samkörd efter att ha jobbat tillsammans under lång tid och många mil av beläggningsarbete.

Man arbetar fyradagarsveckor med långa arbetsdagar, från 06 till 19.30. Personalen har ofta en årsarbetstid som de får ihop under en sommar. Många har andra arbeten under vintern.

När vi i mitten av september nu är på besök i Stekenjokk återstår bara en kortare sträcka av de fem mil som ska åtgärdas innan man kan packa ihop och dra vidare till nästa projekt.

Momentet som inleder arbetet är att planfräsa bort en del av den gamla beläggningen för att få en jämn yta att lägga ny asfalt på. Efter fräsningan ska vägbanan sopas ren och det lösa material som inte redan lastats på bilarna samlas upp.

– Vi river bort ungefär 15 000 ton varav merparten återanvänds i ett mobilt asfaltverk där de 35 000 ton som går åt i projektet tillverkas, säger Mattias. Det som inte blandas i den nya asfalten sparas till andra projekt.

Asfalt för fjällklimat

Efter att man sprutat ett lager klister på vägbanan är det tid för asfalten att läggas på. Två frusna män i hjälm, komradio och gula varselkläder går bredvid för att ha ständig uppsikt över bredd och tjocklek på asfaltmassan och meddela föraren om han behöver ändra inställningarna.

– Den asfalt vi använder här är halvmjuk och kallas Mjog 16 med stenar upp till 16 mm, förklarar Mattias. Det är en massa som används på mindre vägar och klarar rörelser i vägen, som tjäle, bättre än varmmassa. Det går åt ungefär 85 kilo per kvadratmeter.

När asfaltbilarna kommer med nya lass backas först släpet på plats och kopplas till asfaltläggaren. Med flaket i topp skjuter läggaren bilen framför sig samtidigt som asfalten rinner ner i tråget och vidare ut på vägen. Sedan körs släpet undan och kopplas av för att släppa fram lasten på bilen.

– Asfalten på bil och släp räcker till omkring hundra meter väg, säger Mattias.

Med asfalten på plats är det dags för att välta asfalten så att den blir plan som ett salsgolv.

När det är klart återstår bara några kortare avsnitt väg, stödremsan vid asfaltkanten och linjemålning av vägmarkeringar innan vägen över Stekenjokkplatån rustats upp.

Transport av fräsmaterial

– Men målning ligger utanför vårt uppdrag, det upphandlas separat av Trafikverket så då blir det någon annan entreprenör som tar vid, förklarar Mattias och drar iväg till ett parallellt asfaltuppdrag som han sköter i Bullmark utanför Umeå.

– Antalet asfaltläggningar ökar, hinner han säga innan vi skiljs åt. Det anslås idag betydligt mer pengar för vägunderhåll än jag varit van vid, glädjande nog.

Jonna Fältén från Vilhelmina jobbar på uppdrag av Svevia och är en av de fem bilar som fraktar fräs från vägarbetet till asfaltverket och färdig asfalt åt andra hållet. Hon har vuxit upp med bilar och driver sedan hon tog studenten tillsammans med sin pappa, OF Åkeri AB. Påbyggnaden av bilen står hennes pappa för, insidan av förarhytten har Jonnas signatur.

– Jag plogar på vintern och kör asfalt på sommaren, berättar hon. Mestadels åt Svevia. Jag kör dit de skickar mig och det kan bli långa dagar. Sover gör jag i bilen.

Strax söder om Klimpfjäll tar hon av mot Fatmomakke och den bergtäkt där Svevias mobila asfaltverk förser Vildmarksvägen med beläggningsmaterial. En gul frontlastare står redo att lasta bilen. Några minuter senare har solen tittat fram och Jonna har 36 ton Mjog 16 med iblandat fräs på bil och släp.

Som om bara en kort stund ska bredas ut över hundra meter Vildmarksväg.

Ännu en arbetsdag på fjället är snart till ända.

– Det känns bara bra, det är det här jag vill hålla på med, summerar Jonna innan hon sätter sig tillrätta bakom ratten och styr ut på Vildmarksvägen igen.